
Några dagar har gått nu sedan releasen i torsdags, har spelat igenom det en gång och är halvvägs igenom på min andra genomspelning – visst låter det med andra ord som ett perfekt tillfälle att ta ton i bloggen och säga vad jag egentligen tycker om Dante’s Inferno här och nu? Ja, jag tänkte väl det!
Det går inte direkt att påstå att spelet har haft de bästa förutsättningarna för att göra någon särskild succé vid den här tiden på året. I januari släpptes det hyllade Bayonetta som stal all uppmärksamhet som innefattade hack ‘n slash, och hajpen inför God of War III som släpps i mars pågår för fullt likaså. Så här mitt i mellan de giganterna, i februari, tittade alltså det här spelet fram, och skriker, bönar och ber om att kunna få all möjlig uppmärksamhet det kan få.
Jag har inte spelat God of War-spelen, men har däremot sett en himla massa, och i ärlighetens namn kan väl ingen påstå att det här inte är ett God of War i en annorlunda utstyrsel. Det mesta påminner om storebror GoW, men det är väl å andra sidan svårt att inte likna andra spel i samma genre när man ger sig in i hack ‘n slash-genren, även om det ju finns spel med olika inriktning.

Mina förväntningar har varit väldigt låga på spelet, jag testade demot ungefär samtidigt som jag hade testat på Bayonetta-demot, och var då inte alls särskilt imponerad av Dante’s Inferno i jämförelse med Platinum Games episka och vad-i-helsike-hände-där-jag-fattar-ingenting-spel. Efter att man sedan spelat igenom vad som visserligen är ett väldigt överskattat spel (Bayonetta, alltså), var det svårt att föreställa sig att Dante och helvetet skulle kunna mäta sig.
En och en halv genomspelning senare kan jag konstatera att nej, spelet mäter sig absolut inte med mastodonten Bayonetta, och jag har likaså svårt att se att det här är någonting som står sig mot stundande storebror God of War III. Trots att jag visserligen tycker att miljöerna är riktigt schyssta på sina ställen, musiken är grym då och då, att det är nice att man kan rikta in sig på Holy eller Unholy när man samlar på sig XP och lite annat, finns det tillika mycket jag stör mig på i spelet. Till exempel kameravinklar som vore en katastrof redan på sent 1990-tal som pajar rejält för en första genomspelningen och ibland tvingar en att spela om samma sekvens för att man råkade trilla och dö. Man ska dö för att man spelar dåligt, inte på grund av dålig speldesign.
I övrigt tycker jag inte att storyn är särskilt underhållande, röstskådespeleriet och det grafiska finns det absolut mer att kräva av på sina ställen, och jag känner aldrig riktigt att någon slags episk stund uppstår trots hela den här grejen med Dante och helvetet, och allt vad det handlar om. I slutändan känns det mest som ett på sin höjd helt okej spel, som visserligen var värt sin tid, kanske nio speltimmar eller något åt det hållet. Men det trollbinder mig aldrig riktigt, det övertygar inte eller får en att vilja ha mer och mer hela tiden. Så är du sugen på ett spel av det här slaget, skaffa för all del Bayonetta istället.